Vi använder cookies för att ge en bättre upplevelse på Svenska Intensivvårdsregistret.  Kakor (cookies) på webbplatsen

Att ge eller inte ge livsuppehållande behandling

Behandlingsstrategi på IVA vid beslut att avstå från eller avbryta livsuppehållande behandling

För att kunna erbjuda patienter med livshotande tillstånd en god och säker vård krävs planering av vården för att underlätta arbetet så att vården kan styras mot målen för behandlingen.
Läkare knutna till intensivvårdsavdelningen är under sin tjänstgöring ansvariga för intensivvården som bedrivs i nära samråd med ansvariga läkare från moderkliniken (fast vårdkontakt).

Inga begränsningar av medicinska behandlingsåtgärder är uttryckligen den vanligast förekommande behandlingsstrategin, d.v.s. ”fulla insatser”. Men i samband med inläggning på intensivvårdsavdelning för ett livshotande tillstånd eller under pågående vård med försämring, kan det bli aktuellt med behandlingsbegränsning – antingen att avstå från (inte inleda) eller avbryta pågående (inte fortsätta) livsuppehållande behandling.

Grunderna för ett sådant beslut (ställningstagande) kan vara patientens egen viljeyttring (autonomi), akuta eller kroniska sjukdomens prognos samt terapisvikt trots pågående behandling.
Behandling kan sakna förutsättningar att ge medicinsk effekt och medför obehag, smärta och komplikationer. Då framkallar den lidande för patienten, i stället för bot och hjälp.

Val av behandlingsstrategi baseras på etiska principer samt medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Hälso- och sjukvårdslagstiftningen betonar respekt för patientens självbestämmande och integritet samt att vården så långt som möjligt ska utformas, och genomföras i samråd med patienten. En läkare får inte ge en behandling som patienten inte vill ha, med undantag för till exempel vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Att lyssna på patientens önskemål om att inte längre få livsuppehållande behandling är en skyldighet enligt svensk grundlag. Det gäller också om en patient avsagt sig någon annan behandling som kunde ha räddat hans eller hennes liv.

När medicinsk-etisk samsyn råder och man har beslutat att avbryta livsuppehållande behandling, övergår den till palliativ vård. Döendet är en oförutsägbar naturlig process och måste få ta den tid som behövs. Denna process ska inte förhindras av intensivvårdsåtgärder när patienten befinner sig i livets slutskede.

I palliativ vård tillgodoses patientens behov av tröst, smärtlindring, ångestdämpning och trygghet. Enkelrum och avskildhet eftersträvas. Läkarens engagemang och närvaro erfordras efter beslutet om att avstå från, eller att avbryta livsuppehållande behandling. Närstående ska förberedas på vad som kommer att ske och ges tid och utrymme att vara hos patienten och att förstå situationen. Personalen uppgift är att stödja patienten och närstående behov på bästa sätt inklusive andligt, kulturellt och psykosocialt stöd.

 

 

  1. Riktlinjer för avbryta eller avstå behandling i svensk intensivvård.
    http://www.sfai.se/riktlinjer/riktlinjer
  2. Föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling. SOSFS 2011:7. http://www.socialstyrelsen.se/regelverk/livsuppehallande-behandling
  3. Om att ge eller inte ge livsuppehållande behandling - Handbok för vårdgivare, verksamhetschefer och personal. SoS 2011. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer