En av intensivvårdens uppgifter är att möjliggöra donation
En patient som vårdas på en intensivvårdsavdelning får alltid livräddande insatser för sin egen skull. I de fall det står klart att patientens tillstånd inte längre är förenligt med ett fortsatt liv bör frågan om organdonation bli aktuell.
En väl fungerande donationsverksamhet är grunden för all transplantationsverksamhet. Det finns två vägar till donation, i båda fallen vårdas en döende patient på en intensivvårdsavdelning och donation kan bli aktuellt efter att det har fattats beslut om att livsuppehållande behandling inte längre är meningsfull för patienten.
- DBD – donation då döden inträffar efter primär hjärnskada
- DCD – donation då döden inträffar till följd av cirkulationsstillestånd
Organbevarande behandling är intensivvårdssinsatser och andra åtgärder som ges till en levande patient, vars liv inte går att rädda, för att bevara organens funktion och förbättra förutsättningarna för transplantation. Det möjliggör att fler organ kan doneras från en och samma donator då tiden för optimering av organen i donatorns kropp ger organen en möjlighet till återhämtning. Processen påbörjas när vården identifierar en situation där livsuppehållande behandling inte gagnar patienten och möjlighet till att överleva det akuta sjukdomstillståndet anses obefintlig. Ett brytpunktsbeslut tas och därefter kan processen mot identifiering av en möjlig donator påbörjas.
Donation ska alltid utgå från den enskildes vilja eller inställning. Närstående är enligt 3 § transplantationslagen en viktig källa till information i utredningen av patientens donationsvilja.
Referens: Socialstyrelsen, https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/organ-vavnad-celler-och-blod/organ/